lördag, december 23, 2006

Extreme Private Eros: Love Song (1974)




Kazuo Haras extremt privata eros blir med hjälp av hans filmkamera med en gång en offentlig handling. Som ett sociologiskt experiment eller, som han själv uttrycker det i filmens inledning, som en förevändning för att stanna kvar i ex-flickvännens liv, bryter Hara ner alla barriärer mellan det privata och det offentliga. Han är på samma gång betraktaren och det betraktade objektet, han gör våld på sitt privatliv, och intar både offrets och förövarens roller. Även om vi på senare år har översköljts av smärtsamt intima betraktelser av dylika slag (Grizzly Man, Capturing the Friedmans, Tarnation m.fl.), så har kraften i Haras skildring på inget sätt avtagit. Växlande sympatier för de olika karaktärerna är själva stöttestenen i de tidigare nämnda filmerna, och också den grund varpå samtliga dokusåpor vilar. Det finns en oerhört stark dragning i att få bedöma verkliga personer efter deras handlingar. Samtidigt är det viktigt att veta var man ska dra gränserna för vad man visar, både för att bibehålla publikens intresse för personerna och för att det inte ska bli direkt osmakligt.





Hara är verkligen mycket skicklig på just detta, Extreme Private Eros: Love Song är utsökt balanserad. Med japaners förkärlek att överdriva allt som går att överdriva in till perversion, hade filmen mycket lätt kunnat bli effektsökande och plump. Istället är den engagerande, fascinerande och plågsamt trovärdig. Men allt kan inte tillskrivas Hara, han är en lysande parasit på sin fantastiska ex-flickvän. Hon är verkligen en strålande och högst ovanlig kvinna - och filmens egentliga huvudperson och centrum. Väl medveten om detta låter hon ofta tala om för Hara vad hon anser om hans karaktär. Han är löjeväckande, ingen riktig man, en svag stackare. Men i jämförelse med henne står sig faktiskt vem som helst slätt. I filmens starkaste scen har Haras ex-flickvän bestämt sig för att föda sitt barn framför kameran. Hon bäddar först med tidningspapper och plast, lägger sig sedan ner och föder, utan hjälp av smärtstillande eller mänsklig assistans, sitt barn utan att ge ifrån sig så mycket som ett litet utrop. Svettig men med lugn röst förklarar hon för Hara och hennes närvarande väninna att hon inte behöver deras hjälp. På ljudspåret kommenterar Hara i efterhand situationen: ”jag var så nervös att jag höll på att kollapsa, titta här hur kameran tappar fokus just i födelseögonblicket.” Vid den tidpunkten hade jag inte ens noterat det om jag inte hade hört honom påpeka det, vilket säger allt om filmens suggererande förmåga.
Extreme Private Eros: Love Song är ett utsnitt hur Kazuo Haras privatliv 1974, en verklighet som är diametralt motsatt min egen. En hissnande närstudie av de allra mest delikata och plågsamma delarna i regissörens liv, med vilken Hara bryter ner de tabun som existerade i skildrandet av familjen på sjuttiotalet, nu mera för länge sedan söndertrampade av allsköns exploatörer. Jag drömmer mig tillbaks till en oskyldig (men dock förstockad) värld där tabun bröts på lika vackra sätt som i Extreme Private Eros.
Hara skildrar dessutom den korruption som den amerikanska militärens närvaro innebär på den japanska identiteten med en oerhörd subtilitet. På många sätt kan man likna Haras intrång i exflickvännens liv med det övergrepp som amerikanska styrkor innebar på det kapitulerade kejsardömet.
Extreme Private Eros: Love Song var brytpunkten i hur japanska dokumentärer framställdes, från ett kollektivt upplysande till ett mer personligt och privat filmskapande. En filmhistorisk hemvideo. Fenomenal.

EDIT: Borttagen från UbuWeb :(
Se filmen i sin helhet på ubuweb:
http://www.ubu.com/film/hara.html

Oelektronisk läsning:
Richie, Donald: A Hundred Years of Japanese Film

Inga kommentarer: