Tema 2010

Under 2010 kommer jag att komplettera:
- Peter Greenaway
- Satyajit Ray
- Aleksandr Sokurov

Space Is the Place (1974)

Musikern och tänkaren, men framförallt den kosmisk-spirituelle ledaren Sun Ra har, efter att många årtusenden tidigare först närmat sig jordborna i egenskap av egyptisk solgud, nu äntligen åter lämnat sin hemplanet Saturnus för att med musik och hippiemystik bringa frid till mänskligheten.
Efter att till en början skapat panik på en jazzklubb med ett aningen för avantgardistiskt pianostycke inleder den reinkarnerade Messiasfiguren ett vad med den djävulsliknande figuren Mr. Overseer. Herr Ras mål är att rekrytera ytterligare (svarta) människor till sin Saturnuskoloni. Genom ett smått osammanhängande händelseförlopp som bland annat involverar två illasinnade vita NASA-forskare ("There's an African space program, isn't there?"), insiktsfulla filosofiska anmärkningar ("Sometimes when you lose, you win") samt övertygande sångstycken i rymdskepp ("If you find Earth boring, sign up with Outer Spaceways Incorporated"), myntar Space Is the Place den minst sagt otippade genren interstellär frälsningsblaxploitation. I slutändan lyckas Sun Ra rädda människorna (dessvärre bara ett tiotal) innan Jorden sprängs.
Petitesser som kontinuitet och plausibilitet måste av uppenbara skäl åsidosättas då frälsningen, i form av Sun Ra utstyrd i full faraonisk mundering och ackompanjerad av sin 15 man starka Arkestra, når jorden. Space Is the Place!

Rekommenderad diskografi:
Jazz in Silhouette (1958)
Cosmic Tones For Mental Therapy (1963)
Other Planes of There (1964)
The Magic City (1965)
Heliocentric Worlds Vol 2 (1965)
Strange Strings (1966)
Atlantis (1967)
Outer Spaceways Incorporated (1968)

/Aron

Avantgarde #1

"Hej du,

hösten 2007 i Lund, pratade avant garde och visste vem Brakhage är. Vattnet var blått och vågmaskinen igång. Du sa: jag har en projektor. Jag sa: jag har en DVD-box."

/Sjölejonet

PS. Fantomen redax har min adress.

ERGO Avantgardetemakväll på alternativfilmstudion
Tonight @ 19. Komzikom!

The Orchard (2006)

Regi och manus Hu Ze Foto Zhang Ji Klipp Wang Wenli Scenografi Wang Chuyu Musik Wang Changrui Med Qu Yang (Wang Bo), Jia Fengrun (Li Xiaojian), Yang Rong (Tao Xin), Huang Linna (Na na) m.fl.
Produktion Zhou Jin, Kina 2007(?). Längd 75min.




The Orchard är en ultraminimalistisk kinesisk arthousethriller som tematiskt håller sig i närheten av Chan-wook Parks Sympathy for Mr. Vengeance och stilistiskt angränsar till bl.a. Jia Zhang Ke's, Apichatpong Weerasethakuls och Tsai Ming-Liangs filmskapande. Berättad i en dokumentär, ledig och meditativ stil skiljer den sig markant från sina genrekamrater såväl i öst som i väst. Närmast till hands är kanske den betydligt mindre subtila Memories of Murder. Unik inte bara i stil, utan även i användning av offscreeneffekter och blockerad kamera är The Orchard faktiskt ett mindre mästerverk. Försiktigt poetisk, kraftfull, initiativrik: jag är djupt förvånad över att filmen ännu inte nått ett större internationellt genomslag.

Vad är klockan i Paris? (2001)

Vad är klockan i Paris? är Tsai Ming-Liangs internationellt mest framgångsrika film hittills. Den har vunnit ett flertal festivalpriser och fått förhållandevis stor distribution, exempelvis finns den utgiven på svensk dvd. All uppmärksamhet filmen har genererat, dess relativa lättillgänglighet samt den amerikanska trailern ger intrycket av att Tsai har anpassat sin personliga vision för att nå en bredare publik, eller kanske rent av försökt följa i Ang Lee's fotspår.
Även om man mycket väl skulle kunna tänka sig att en flirt med mer konventionellt filmskapande från Tsai's sida hade resulterat i något väldigt spännande och kreativt, tar Vad är klockan i Paris? knappast ett steg i denna riktning. Faktum är att filmen inte erbjuder några dramatiska förändringar i det Tsai Ming-Liangska filmreceptet, vars ingredienser tenderar att avskräcka en stor skara filmtittare; stillastående kamera, långa tagningar, sparsmakad dialog samt en närmast fullständig avsaknad av filmmusik. Narrativa summeringar förekommer i mycket liten utsträckning och följaktligen kan filmen förefalla både svårpenetrerad och obegriplig.
Samtidigt, utan att helt kunna sätta fingret på varför, är faktiskt filmupplevelsen av en mer tillgänglig karaktär än majoriteten av Tsais övriga verk; för icke-musikalälskaren utgör filmen troligen den optimala inkörsporten till ett fördjupat intresse i hans ouevre. Jämfört med The River (He liu, 1997) eller Goodbye, Dragon Inn (Bu san, 2003), båda ökända för stundtals extremt långa scener, nyttjar Vad är klockan i Paris? ett mer välbalanserat tempo, erbjuder en tydligare tolkningskontext och ger dessutom prov på ett exceptionellt sinne för kameraplacering. I många fall är bildkompositionernas utsökthet tillräckligt för att hålla åskådaren intresserad.


Handlingens och symbolikens kretsande kring begreppet tid, exempelvis i form av klockans ständiga förekomst eller de olika tidszoner som huvudkaraktärerna befinner sig i, kombinerat med de långa och händelsefattiga tagningar skapar utrymme för åskådaren att själv reflektera över sitt förhållningssätt till ämnet, både som abstrakt koncept och upplevd erfarenhet. Ett antal episoder indikerar även ett intresse att gå bortom konventionella tidsuppfattningar mot mer religiösa synsätt, genom metaforiska anspelningar på reinkarnation och införandet av den avlidne faderns ”tid”.
Flera scener ger ett detaljerat porträtt av taiwanesiska ritualer, till exempel när prästen utför begravningsceremonin. I detta avseende är det lätt att dra paralleller till Hou Hsiao-hsiens verk som också ger en inblick i landets seder och traditioner, ofta i form av utstuderade måltidsscener. Tsai intresserar sig dock inte i första hand för ritualer utifrån deras kulturella innebörd, utan väljer i likhet med tidigare verk istället ett mer psykologiskt perspektiv; individuella försvarsmekanismer för att skydda sig mot tillvarons obehagliga inslag. En av filmens främsta styrkor ligger i den både insiktsfulla och humoristiska återgivningen hur dessa ritualer manifesterar sig i minst sagt märkliga beteenden och begär.
Även om Tsai Ming-Liangs filmer har en stark personlig prägel, både stilistiskt och tematiskt, innefattas de också i en bredare filmrörelse. Jag tänker inte i första hand på Taiwans minimalistiska tradition och de uppenbara likheter som finns att hitta i hans landsmäns filmer. En mer övertygande kategorisering, som inte bara tittar på nationell/kulturell kontext och rent filmiska komponenter, pekar utanför öns gränser, mot olika asiatiska grannländer. Rörelsens medlemmar utgörs av starka individualister vars formuttryck kan växla avsevärt sinsemellan, men som tematiskt sett är förvånansvärt närbesläktade i sin nyfikenhet på kontemporära psykologiska och samhälleliga patologier. Exempelvis finns Kiyoshi Kurosawas genrekameleont Barren Illusion (Oinaru genei, 1999) som berör alienation, kollektiv identitetskris och främmande-kultur-eskapism, och dessutom utnyttjar ett snarlikt bildspråk och tidsanvändning som hos Ming-Liang. Andra östasiatiska regissörer som rör sig i samma terräng är thailändaren Apichatpong Weerasethakul och sydkoreanen Hong Sang-soo.
Slutligen, skulle jag vilja ta tillfället i akt och poängtera att Vad är klockan i Paris? är den första filmen i en trilogi, där de två andra delarna utgörs av The Skywalk is Gone (Le pont n’est plus, 2002) och The Wayward Cloud (Tian bian yi duo yun, 2005). Vad jag förstår var det ursprungligen inte tanken att det skulle bli en trilogi och följaktligen är delarna tematiskt sett relativt fristående. Man behöver alltså inte nödvändigtvis känna sig färdig med den första delen för att se de andra.

The Emperor's Naked Army (1987)

En dokumentär, filmad under 5 års tid, om krigsveteranen Kenzo Okuzaki och hans mission att utreda alla de grymheter som japanerna begick i Nya Guinea under andra världskriget. Okuzaki har suttit i fängelse en längre tid för att bl.a ha spridit fejkade pornografiska bilder på kejsaren och skjutit slangbella mot honom, men när filmen börjar har han nyligen blivit frigiven. I sin bil, överbelamrad med anti-imperialistisk text och färginverterade japanska flaggor, reser han nu runt i Japan för att samtala (och ibland hamna i slagsmål) med fd soldater som under kriget uppträdde inhumant, eller med Okuzakis egna ord: "bröt mot den gudomliga lagen".
I filmens första hälft verkar Kazuo Hara mer eller mindre ställa sig helt bakom Okuzakis handlande, filosofi och korståg. Många intressanta fakta om krigets grymheter bubblar här upp till ytan, innehållets oerhörda råstyrka ger ett nästan overkligt intryck; man frågar sig hur det har kunnat hända på riktigt. En mer subtil dimension adderas när Okuzaki framåt slutet ger uttryck för sin våldssyn; våld är legitimt då dess efterverkningar är positiva, och Hara i sin tur successivt börjar ta avstånd från Okuzaki.


På grund av den extremt kritiska hållningen gentemot kejsaren och japanernas agerande i kriget var filmen inte helt oväntat oerhört kontroversiell när den släpptes i Japan 1987. Till en början ville ingen stå för distribution och det slutande med att Image Forum (ett experimentfilmsarkiv) släppte den. Shohei Imamura, filmens producent, spelade förmodligen också en mycket stor roll både i att filmen kunde göras och släppas.
Kritiken som riktas mot kejsaren och kejsardömet är frätande och helt omöjligt att inte bli berörd av; likväl är det inte detta som främst gör The Emperor's Naked Army Marches On till en exceptionell, komplex dokumentär. Storheten tycks ligga i att Hara genomskådar allas, inklusive Okuzakis, potentiella "kejsarstatus", dvs. hur de formar världen efter en levnadsfilosofi och hur lätt den degenereras till en slags överlägsenhet gentemot andra. Även om det givetvis inte presenteras några enkla svar på den brinnande ansvarsfrågan, pekar filmen mer på medkänsla än något särskilt filosofiskt system.

Extreme Private Eros: Love Song (1974)

Kazuo Haras extremt privata eros blir med hjälp av hans filmkamera med en gång en offentlig handling. Som ett sociologiskt experiment eller, som han själv uttrycker det i filmens inledning, som en förevändning för att stanna kvar i ex-flickvännens liv, bryter Hara ner alla barriärer mellan det privata och det offentliga. Han är på samma gång betraktaren och det betraktade objektet, han gör våld på sitt privatliv, och intar både offrets och förövarens roller. Även om vi på senare år har översköljts av smärtsamt intima betraktelser av dylika slag (Grizzly Man, Capturing the Friedmans, Tarnation m.fl.), så har kraften i Haras skildring på inget sätt avtagit. Växlande sympatier för de olika karaktärerna är själva stöttestenen i de tidigare nämnda filmerna, och också den grund varpå samtliga dokusåpor vilar. Det finns en oerhört stark dragning i att få bedöma verkliga personer efter deras handlingar. Samtidigt är det viktigt att veta var man ska dra gränserna för vad man visar, både för att bibehålla publikens intresse för personerna och för att det inte ska bli direkt osmakligt.





Hara är verkligen mycket skicklig på just detta, Extreme Private Eros: Love Song är utsökt balanserad. Med japaners förkärlek att överdriva allt som går att överdriva in till perversion, hade filmen mycket lätt kunnat bli effektsökande och plump. Istället är den engagerande, fascinerande och plågsamt trovärdig. Men allt kan inte tillskrivas Hara, han är en lysande parasit på sin fantastiska ex-flickvän. Hon är verkligen en strålande och högst ovanlig kvinna - och filmens egentliga huvudperson och centrum. Väl medveten om detta låter hon ofta tala om för Hara vad hon anser om hans karaktär. Han är löjeväckande, ingen riktig man, en svag stackare. Men i jämförelse med henne står sig faktiskt vem som helst slätt. I filmens starkaste scen har Haras ex-flickvän bestämt sig för att föda sitt barn framför kameran. Hon bäddar först med tidningspapper och plast, lägger sig sedan ner och föder, utan hjälp av smärtstillande eller mänsklig assistans, sitt barn utan att ge ifrån sig så mycket som ett litet utrop. Svettig men med lugn röst förklarar hon för Hara och hennes närvarande väninna att hon inte behöver deras hjälp. På ljudspåret kommenterar Hara i efterhand situationen: ”jag var så nervös att jag höll på att kollapsa, titta här hur kameran tappar fokus just i födelseögonblicket.” Vid den tidpunkten hade jag inte ens noterat det om jag inte hade hört honom påpeka det, vilket säger allt om filmens suggererande förmåga.
Extreme Private Eros: Love Song är ett utsnitt hur Kazuo Haras privatliv 1974, en verklighet som är diametralt motsatt min egen. En hissnande närstudie av de allra mest delikata och plågsamma delarna i regissörens liv, med vilken Hara bryter ner de tabun som existerade i skildrandet av familjen på sjuttiotalet, nu mera för länge sedan söndertrampade av allsköns exploatörer. Jag drömmer mig tillbaks till en oskyldig (men dock förstockad) värld där tabun bröts på lika vackra sätt som i Extreme Private Eros.
Hara skildrar dessutom den korruption som den amerikanska militärens närvaro innebär på den japanska identiteten med en oerhörd subtilitet. På många sätt kan man likna Haras intrång i exflickvännens liv med det övergrepp som amerikanska styrkor innebar på det kapitulerade kejsardömet.
Extreme Private Eros: Love Song var brytpunkten i hur japanska dokumentärer framställdes, från ett kollektivt upplysande till ett mer personligt och privat filmskapande. En filmhistorisk hemvideo. Fenomenal.

EDIT: Borttagen från UbuWeb :(
Se filmen i sin helhet på ubuweb:
http://www.ubu.com/film/hara.html

Oelektronisk läsning:
Richie, Donald: A Hundred Years of Japanese Film