Tsai Ming-Liang

- och varför han intresserar oss så

I spekulationerna om vem som är världens främste nu verksamma filmregissör, i alla fall i finkulturella sammanhang med internationellt scope, brukar Tsai Ming-Liang alltid förekomma som en av toppkandiaterna. En plats han, även i mitt tycke, i allra högsta grad förtjänar.
   I kommersiella hänseenden rejält överskuggade av landsmannen Ang Lee, tillhör Tsai den lilla grupp taiwaneser (tillsammans med Hou Hsiao Hsien & Edward Yang) som ständigt uppmärksammas på filmfestivaler och i ambitiösa filmtidskrifter men som fortfarande inte når någon större internationell publik. Även om Tsai Ming-Liang och Ang Lee i början av 1990-talet sågs som lika starka namn då de utgjorde förgrundsgestalterna i den så kallade andra nya vågen av taiwanesisk film (den första nya vågen, med Hou och Yang som främsta namn, startade i början av åttiotalet), har den sistnämndes framgång fått de mer pretentiösa förståsigpåarna att tappa intresset (serietidningsfilmatiseringar till exempel står inte högt i kurs hos dessa). Om gemene man plötsligt skulle börja hylla Tsai skulle han naturligtvis inte anses lika intressant längre, då exklusivitet är en bärande egenskap i många kritikers och avancerade cinefilers bedömningsgrunder.



Här ligger alltså publikfriande fastlandskineser (Zhang Yimou och Chen Kaige) definitivt i lä och även Hong Kongs arthousekung Wong-Kar Wai's aktie har (lite oförtjänt i min mening) dalat på den internationella finkulturbörsen i takt med att allt fler uppmärksammat hans filmer. Endast Jia Zhang Ke (den sjätte generationen av fastlandskinesiska filmskapares främsta vapen) kan, i åtnjutande av prestige hos de förnämsta kännarna av modern östasiatisk film, mäta sig med Tsai Ming-Liang.
   Tagen ur sin kulturella och historiska kontext och placerad i en mer tematisk/ filmteknisk sådan, har Tsai istället naturliga beröringspunkter med de gamla cerebrala kritikerfavoriterna Jacques Tati och Michelangelo Antonioni. Det alienerande, reflekterande och (hos Tati) subtilt skämtsamma filmskapande som kännetecknar de båda delas alltså också av Tsai. Antonionis uttalande ”jag gör filmer om ingenting, fast med precision” skulle utan svårighet även kunna överföras på Tsai Ming-Liangs skapande. Stilgreppet - väldigt långa och långsamma tagningar, som ju älskas över allt annat av vissa kritiker eftersom det så effektivt utesluter en stor publik, delar Tsai också med sina europeiska kollegor Bela Tarr och Theo Angelopoulos. Som exempel kan nämnas en över fem minuter lång tagning på en tom biografsalong i Goodbye, Dragon Inn.
   I det lyriska tillstånd jag befann mig i efter att ha sett The Wayward Cloud på Stockholm filmfestival 2005 tecknade jag på min numera avsomnade blogg en liten topplista på auteurdrag hos Tsai Ming-Liang:

1. Minimalism
2. Okonventionella begär
3. Spontana musikalinslag

Förutom att det ovan listade är allt jag någonsin kommer att begära av en film, så är det också ett faktum att Tsais hela produktion håller ihop på ett sällsynt och oerhört vackert vis. Dels genom att återanvända samma skådespelare genom alla filmer och konsekvent placera den genialiske Lee Kang-Sheng i huvudrollen, och dels genom att aldrig avvika (mer än för en liten europeisk avstickare i Vad är klockan i Paris?) från ett samtida Taipei där han låter den moderna människans psykologiska åkommor ta sig de märkligaste former, skapar Tsai Ming-Liang en omisskännlig kontinuitet.


Samtliga långfilmer:
Rebels of a Neon God (Ch'ing shaonien na cha, 1992)
Leve kärleken (Aiqing wansui, 1994)
The River (He liu, 1997)
Hålet (Dong, 1998)
Vad är klockan i Paris? (Ni neibian jidian, 2001)
Goodbye Dragon Inn (Bu san, 2003)
The Wayward Cloud (Tian bian yi duo yun, 2005)
I Don't Want to Sleep Alone (Hei yan quan, 2006)



Oelektronisk läsning:
Taiwan Film Directors: Treasure Island